Om kärlek

Jag brukar lyssna på Lundströms bokradio på lördagsmorgnarna i P1. Det är ett strålande program, idag avslutat med en soffliggarintervju med Tomas Sjödin, den kloke mannen, som kommit ut med en ny bok nu, Det händer när du vilar. Säkert läsvärd, precis som hans övriga.
Marie Lundström intervjuade också den vietnamesiska, i Kanada boende, författaren Kim Thúy som berättade att hennes språk har många ord för kärlek. Passionerad kärlek har sitt, vänskaplig kärlek sitt, föräldrakärlek sitt osv. Små korta enstaviga ord är det. Fint, tycker jag. Och märkvärdigt, det där med ord. Vilka vi har i våra språk, vilka vi behöver. Kärlek behöver många. Den kan se så olika ut.

När jag var ung kunde jag fastna stenhårt för en del låtar. Vissa , som Beatles Girl och Blackbird till exempel och många många andra, kan jag verkligen förstå att jag blev förälskad i, men min fixering vid en del annat är svårare att haja nu. Som Vikki Carrs It must be him.. Eh.. Men det var nog hennes desperata längtan i rösten som bet där. Blame it on the Pony Express gick jag också i mål på, liksom Every little move she makes (den gillar jag fortfarande). En annan låt som jag blev helt knäckt över var Sympathy med Rare Bird. Den är inget vidare, jo, refrängen lyfter bra, men inspelningen och resten, nä. Där tror jag att det var texten. Sympathy is what we need, my friend/Sympathy is what we need/ Sympathy is what we need, my friend/Cause there's not enough love to go round
De kanske har rätt i det, Rare Bird. Det vi kallar kärlek kanske inte räcker till. Sympati - och empati - med medmänniskorna kan vara vad vi mäktar med. Och det är alldeles nödvändigt att mäkta med det, även om det kan vara tufft, för att samhället skall hålla nån slags livsduglig lägstanivå. För att vi ska orka lyssna på varann, försöka förstå, göra bättre.
Det kan ofta vara lättare att känna kärlek, ren oförfalskad kärlek, till det som bara är. Det som tyst växer, som varje år vaknar, som ger, som gläder, som bär, som när oss. Som inte krånglar till, inte kräver mer än vad de behöver. Växterna, de andra djuren, vattnen, markerna.Vad kan sådan kärlek heta på vietnamesiska, tro?
Bilden föreställer ett kärt träd, en bok i Nolhagaparken i Alingsås. Där fotades jag av Patrik Gunnar Helin 1987, hoppandes inne bland de tre stammarna, till min singel I människoland.  Och det är ju där vi bor, tillsammans. Inte bara en och en och klara sig själv och skärp dig och skyll dig själv och skaffa ett jobb så du får jobbskatteavdrag och inte är så himla i utanförskap.
På Jorden, i människoland bor vi, tillsammans.