fredag 27 september 2013

Klimatprat

Sådärja, nu har mänsklighetens största utmaning ever fått lite mediatid igen! Yeah! IPCC står redo med ny rapport. Nyhetsredaktionerna rapporterar.
Den förra rapporten, 2007, lyckades av climate change-förnekarna sponsrade grävare massakrera. Ett par felräkningar och förflugna mejl var vad de fann och det räckte. Världens bästa kupp. Alla som inte vill se jublade. Luften gick ur Köpenhamnsmötet och oljeletarna och gasfrackarna kunde fortsätta. SUVarna brummade vidare- fyrhjulsdrift på monsterhjul är tydligen en nödvändighet i Djursholm och Vasastan. För att inte tala om i USAs städer.
Fighten mellan utvecklingsländerna och oss som redan smaskat i oss det mesta av kol och olja och annat fortsätter. Har vi gjort det så ska dom. Kan man förstå. Särskilt som vi inte skäms. Och inte gör särskilt mycket för att kompensera vårt glufsande. Bland annat äter vi i  Sverige 40 procent mer kött nu än på 90-talet. Och människor i detta land tycker på fullt allvar att de kan ägna sig åt LCHF bara för att de går ner i vikt. Inga tankar på vad det leder till för jorden, utsläppen, klimatet.
Vetenskapens värld 23 september hade en intressant vinkling på det här att vi inte reagerar. Psykologer talade. Det är inte det att vi inte bryr oss utan det är för smärtsamt för oss, trodde de. För stort. Vi skjuter undan hoten, långt ner, långt bort, orkar inte.
Och kanske är det så. Kanske slutar den här sagan inte lyckligt för oss människor. Kanske är det för stort för oss.
Men fan om jag tänker offra barnen och framtiden utan strid. Och då måste hoppet finnas. Då måste vi gå samman och måla en vision som vi kan leva i. Kom, vänner, nu lever vi det vi vet!