Det gemensamma

Just när jag kom fram till odlingen igår, drog regnet in. Ett ordentligt regn, det gjorde jorden svart på ett ögonblick, det ruskade om i salladen och fick potatisblasten att tyngas ner och böja sig mot bädden. Det var annat än strilandet från slangen förra helgen. Ändå var vi där i flera timmar, vattnade de nysådda bönorna och rödbetorna, men konstaterade att det inte blev särskilt vått, förutom precis på ytan. Det skall regn till för det.
Efter den här veckan mår bönorna bra, de har fått vad de behöver och börjar ta sig. Snart dags att ge dem något att klättra på.
Vi gör det ihop, vi som är med i Odlarkollektivet Silverkällan. Ibland är det många på plats, ibland bara ett par stycken. Det fikas i de nymålade second hand-möblerna. Det rensas och gallras. Några bor alldeles intill odlingen och har full koll hela tiden på hur det växer. Andra, som jag, får ta en cykeltur eller spårvagnen en bit.
Det känns otroligt bra att göra det här tillsammans. Dela ansvar och glädje. Och sallad - för nu är det bara att gå dit och skörda plocksallad och ruccola. Rädisor finns också. Sockerärtorna klättrar och blommar. Rena paradiset. Jord som vi lånar. Ingen äger. Alla äger.
Vem äger egentligen? Rent formellt är det Göteborgs stad. Whatever that is (det måste väl vara vi som bor här?)
Men nä. Naturen äger. Vi vårdar.