Flyga på cykel

Periodvis har jag varit allergisk mot cykeln. Ställt bort den, inte velat se den. Vägrat ta ett enda tramptag till. Till exempel när jag under något år pendlat till jobbet - från Askim till Örgryte. Den evighetslånga cykelbanan längs Säröleden, Fy satan, vad jag blev trött på det. Motvind, regn, svett, sega ben. Det blev buss istället.
Och när jag bodde i Stockholm, ville cykla från Kungsholmen till Rosenlunds sjukhus på Söder, huja. Jobbigt. Slussbacken upp. Sen fighten med bilarna på Hornsgatan. De hade ritat upp en cykelbana mitt i alltihop, helt galet. Livsfarligt. Cykeln fick stå kvar i det prydliga cykelrummet på Coldinutrappan. Buss 3 gick ju.
Och så för tre år sedan, när jag flyttade upp på Masthuggsberget. Backarna. En minut ner till stan, grymt jobb att ta sig tillbaka hem. Nä. Lilly, min svarta Skeppshult från 1999, fick vila. Snällt har hon väntat på att min lust skulle vakna igen.

Nu har den gjort det. Ett års rännande i Slottskogen har gjort mig såpass stark i bena att backarna liksom planats ut lite. Så nu! Friheten är tillbaka.
I början på den här veckan möttes min kompis Kerstin och jag upp i Ängelholm. Vi hade bokat ett tredagars cykelpaket på Kullahalvön. Övernattning i campingstuga i Mölle och på rara Albertsgården i Norra Häljaröd. Full fart på röda hyrcyklar. Ut till Kullens fyr. Längs en gammal banvall. Genom skogen utanför Ängelholm. Genom fina byar. Förbi vackra hagar med hästar och kvigor. Dofterna, vindarna, solen. Lårmusklerna svällde lite till och igår tog jag mig upp för halva Sjömansgatan! På Lilly. Som inte vilar längre. Snart beger jag mig till odlingen och kollar läget. Flyger nerför backarna i Slottskogen, ner mot Majvallen, far under ekarnas och bokarnas kronor.
Cykeln. En av människans fiffigare påhitt.

Tips: Lyssna på Cykla i P1 och, så småningom,  läs mitt reportage om cykelsemestern på Kullahalvön i nya nättidningen OM Omställning - så ny att den inte startat än. Första numret kommer i juli.

Det gemensamma

Just när jag kom fram till odlingen igår, drog regnet in. Ett ordentligt regn, det gjorde jorden svart på ett ögonblick, det ruskade om i salladen och fick potatisblasten att tyngas ner och böja sig mot bädden. Det var annat än strilandet från slangen förra helgen. Ändå var vi där i flera timmar, vattnade de nysådda bönorna och rödbetorna, men konstaterade att det inte blev särskilt vått, förutom precis på ytan. Det skall regn till för det.
Efter den här veckan mår bönorna bra, de har fått vad de behöver och börjar ta sig. Snart dags att ge dem något att klättra på.
Vi gör det ihop, vi som är med i Odlarkollektivet Silverkällan. Ibland är det många på plats, ibland bara ett par stycken. Det fikas i de nymålade second hand-möblerna. Det rensas och gallras. Några bor alldeles intill odlingen och har full koll hela tiden på hur det växer. Andra, som jag, får ta en cykeltur eller spårvagnen en bit.
Det känns otroligt bra att göra det här tillsammans. Dela ansvar och glädje. Och sallad - för nu är det bara att gå dit och skörda plocksallad och ruccola. Rädisor finns också. Sockerärtorna klättrar och blommar. Rena paradiset. Jord som vi lånar. Ingen äger. Alla äger.
Vem äger egentligen? Rent formellt är det Göteborgs stad. Whatever that is (det måste väl vara vi som bor här?)
Men nä. Naturen äger. Vi vårdar.

Efterfest i Slottskogen

Ska bespara er bilder. Jag sprang en runda i Slottskogen nyss. Det var vackrare igår om man säger så. Nu var det nationaldagsefterfest och trutar och kråkor var inbjudna. De hade varit igång hela ljusa natten, tror jag och hade spridit påsar, plast, burkar, pizzakartonger på ett väldigt kreativt vis runt de överfulla soptunnorna. Party! När jag sprang förbi nedanför Björngårdsvillan drog en av gråtrutarna iväg med en nogsamt hopknuten plastpåse, släpade den en bit medan polarna väntade på att den stora näbben skulle hacka sig igenom så de kunde dela det smaskiga därinne.
Om de hinner - städpatrullen var på väg. Antagligen är det rent och prydligt igen nu.
Och då finns det ju inte mer! Perfekt. Ser vi inte skiten så finns den inte. Så primitiva är vi.

Att inte slänga synligt skräp, med berått mod, på marken, i parken, är väl typ steg ett på miljömedvetandeskalan. Dit hade vi inte kommit i detta land när jag var ung - bilvraken hopades i skogarna, sopor dumpades lite här och var. Dekaler med Håll Sverige rent klistrades på papperskorgar.
Beteendet finns kvar, jodå, och andra dekaler, men någon slags utveckling har det ju varit. Även om det dippar ibland, som igår (fast tunnorna var nog fulla då) eller i Vasaparken och Kungsparken när det har varit förfest en solig fredagskväll. Eller längs vägkanterna, huja, vad mycket konstigt det kan ligga där! Eller i havet, då, där verkar vi fortfarande tappa både skit och vett.
Men i övrigt har vi kanske tagit oss vidare. Hoppas jag. Något steg till i alla fall.
För nu gäller det ju att greppa det osynliga, det långsiktiga. Att tänka bortom sopmaskinerna.
Att tänka och känna in sju generationer framåt, som de visa grandmothers säger. Det är vår utmaning.