fredag 31 maj 2013

Så enkelt det kunde vara

För många år sedan fick jag en bok och en kortlek - Sacred Path Cards av Jamie Sams. Emellanåt drar jag ett kort och läser om det i boken. Det är alltid vackert och passar ofta märkvärdigt väl in i läget i livet. Det hela bygger på livsfilosofi och visdom från den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, som jag känner mig så nära. Alltid gjort.
Idag fick jag kortet Hour of Power. Om att känna in sin styrka och finna glädjen. "Find the blessings that give you joy, discover your hour of power, and feed the talents that allow you to develop your greatest potential." (ur boken Sacred Path Cards)

Och då kände jag att det kunde vara så enkelt. Om vi känner in den där kontakten med Jorden, med alltet. Om vi hakar på Jordens puls. Gör bruk av det vi har fått.
Jag helas när jag läser om det sättet att se på livet. Allt blir rätt. Jorden under fötterna, jag går i vördnad. Vinden är min andedräkt, trädet min bror. Så enkelt det kunde vara. Att födas med ett tack. Att tas emot med ett tack. Att ta farväl med ett tack. Att vara lycklig över att vara. Att kasta ut en skimrande rev, som från ett flugfiskespö, ut mot önskningar och hopp och viljor, och tacka för det som kommer. Tack.

Att vara himmel och gräs och stjärnor och vattenskvalp och veta det. Vara det. Vara koltrastens sång, vara rådjursögat och grenen som vajar i andetagen från Jorden. Att vara det. Fatta att du är det.
Så enkelt. Att gå ut och njuta av dig själv i allt, av dina barn i syrenernas doft, av dina förfäder i bergen.

Så enkelt.

söndag 26 maj 2013

En cirkel för livet

Igår bildade vi en cirkel i Brunnsparken. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men vi var där. Vi syntes och hördes. Och liknande manifestationer hölls i 435 andra städer runt om i världen. Här skriver Washington Post om det hela.
Kloka talare i olika åldrar pratade om galenskapen, om cynismen, om självmorden bland indiska bönder som tvingas köpa nytt utsäde och mer gift varje år, från megamultijätten Monsanto. Som inte får använda sina gamla sorter längre. Som skuldsätts och går under.
Talarna berättade om genmodifierade grödor, designade för bekämpningsmedlet Round up - alltså att själva majsen eller bomullen ska klara av giftet men att ogräset ska försvinna. Round up-ready kallas de. Men nu är det ju en gång så att bakterier och ogräs har varit här längre än vi och GMO-grödorna, de fixar sånt. Bakterierna blir immuna mot antibiotikan som vräks in i våra kroppar och i djurproduktionen, och ogräsen överlever Round up. Så nu måste starkare grejer till, anser Monsanto och deras gelikar. Nu drar de fram de gamla goa bekämpningsmedlen fenoxisyrorna, som så framgångsrikt kördes i Vietnam i Agent Orange, där de ville avlöva djungeln för att hitta FNL-soldaterna. Fenoxisyrorna ingick i hormoslyr också, det som flygbesprutades över svenska blåbärsskogar på 70-talet.

Låter det här som mat? Som vi vill ha? Grödor som först manipulerats in i sitt innersta och sedan översköljs med gifter? Som gör att mångfalden i naturen minskar och bina dör?
Vi stod i en cirkel i Brunnsparken igår och sa nej till det och ja till en annan väg. Ett annat sätt. I takt med Jorden och naturen och mänskligheten.
Alla människor skulle kunna äta sig mätta idag, och i framtiden. Det handlar om att ta tillbaka makten över maten, att odla det vi kan äta direkt, att minska på djurätandet - av alla möjliga skäl. Att fler engagerar sig i matproduktionen och respekterar de som ägnar sig åt det - vilket jobb kan vara viktigare? Att vi lägger lite större andel av lönen på käk, lite mindre på billiga kläder (som är framtagna på ungefär samma vis som maten - med gifter, usla arbetsvillkor osv - det där vet vi nu). Att vi slutar köpa Round up på Blomsterlandet och liknande trädgårdsbutiker - det är skandal att det finns där.

Vi stod i en cirkel i Brunnsparken och i 435 andra städer i världen. March against Monsanto.
En cirkel för livet.

tisdag 21 maj 2013

En kärlekshistoria

Mattias Klums film Betraktaren. Om Östersjön.
En kärlekshistoria, en glödande kärleksfilm, en timslångt stycke poesi. Hans makalösa foto, hans öga, hans hjärta och förståelse för hur det är. Vad liv är. Vad död är. Vad cirklar är. Vilka vi människor måste utvecklas till för att inte (tillsammans med tusen sinom tusen andra arter som vi drar med oss i fallet) vara akut utrotningshotade.
Tack. Inte minst för presentationen i eftertexten. Havsörn, Torben, sillgrissla, blåstång, Domenika, Christer, gråsäl, hoppkräfta, strömming. Tordmule. Silvertärna. Genialt.

lördag 18 maj 2013

Att fördröja flöden

Sommardass. Fina grejer. Det har en minnen av, från diverse platser. Säm i Halland mest, utsikt över vinbärsbuskar och gräs. Dasset på bilden är från skogen utanför Dals-Långed, hör till ett vackert gammalt torp som jag fick besöka i somras.
Permakultur tänker jag på, en av permakulturens tolv principer; att fördröja flöden. Att använda det vi släpper ifrån oss, inte bara vräka iväg det och tro att det försvinner. Kanske är inte utedasset optimalt, skulle väl helst vara urinseparering då, men som vi gör nu - spolar bort alla våra rester med dricksvatten, det är inte smart. Där har vi nåt att ta itu med - var det någon som sa att det inte finns arbete i det här samhället? Vi har mycket att bita i.
Att fördröja flöden. Det kan appliceras på mycket. Som att använda plastpåsen en gång till, och en gång till, och igen. För det tar 500 år för den att finfördelas om den åker ut i naturen nånstans. Plastpåsar är av fossila material gjorda, är blivna till långa molekylkedjor, har formats, satts ihop,  packats - och sen använder vi dem i fem minuter. Slänger ner några tomater, bär hem och sen åker påsen i soporna. I bästa fall i plaståtervinningen (men vi är inte särskilt bra på det). Ett litet exempel på snabba flöden. Andra sätt att fördröja dessa är att samla vindenergi i snurror, samla vatten i tunnor eller dammar, samla värme i växthus, göra guldvatten av urin. Eller att handla i second hand-butiken och bära dit de plagg vi inte vill ha längre.
Cirklar är organiska. Cirkeln är urbefolkningarnas symbol. De raka, uppåtstigande kurvorna har inget med livet att göra. Födelse, växande, mognad, vissnande, död. Där är det. Igen. Och igen. Sköter vi om oss och planeten får vi vara med i de vackra cirklarna länge än.

måndag 13 maj 2013

Det vi kämpar för

Och det är doften av de nyfödda som ger den kraft som behövs för kampen

Den strofen vaknade jag av en gång för många år sedan, trettiotvå år sen närmare bestämt. Den hördes så tydligt  i mitt huvud och jag klev ur sängen och skrev ner dikten som kom ur de orden (den publicerades i Arbetet senare, se klippet - det var på den tiden då det fanns mer än en morgontidning i Göteborg).
En liten, liten mörkhårig parvel låg och sov i vaggan intill oss.
Kampen då var ungefär densamma som nu. Vad vi gör med planeten, med själva grunden till livet här. Fredsrörelsen var stark också på 80-talet, missiler och kärnvapen var fler än nånsin, vi demonstrerade mot vanvettet.
Vi fortsätter.





söndag 12 maj 2013

Vi har passerat 400

400 km/timmen. Ungefär så. Ungefär den hastigheten kör vi i nu, mot en förödande förändring av våra livsbetingelser här på Jorden. Bromssträckan är lång enligt Christian Azar, koldioxiden stannar länge, länge i atmosfären.
För det är ju CO2 det handlar om - nu är halter på 400 ppm uppmätta. Före industrialismen låg nivåerna under 300. När mätningarna började på Hawaii för 55 år sedan mättes CO2 till 315 ppm. Under denna korta flyende sekund i det stora har vi, som i ett rus, perforerat jordskorpan och pumpat upp det som lagrats i miljontals år, byggt Babelstorn över hela västvärlden, fått hjul att snurra, köttindustrin att explodera, skorstenar att bolma, avgasrör att stadigt virvla ut CO2 och andra växthusgaser. Senast atmosfären innehöll sådana mängder koldioxid var för tre miljoner år sedan. Då gungade havsvågorna tio meter över dagens nivåer. 10 meter. Bye bye Göteborg, New York, London. Bye bye alla låglänta kuststäder och öar och stränder.
KBT kanske kan vara något? Jag är egentligen inte mycket för den metoden, tror inte på quick fix mer än i fall av fobier och tvångstankar. Och det är väl det vi har drabbats av. Tvångstankar på evig tillväxt, på att skydda vår pengahög, fobi mot att öppna ögonen och se, att öppna hjärtat och känna.

Vi måste ha quick fix nu, måste snabbt börja inbromsandet. Vi har varit jädrans snabba att komma hit, borde gå att vända också. Lite KBT, lite effektiv, evidensbaserad, varför inte nätbaserad klimat- och framtids-KBT? Starta med företagsledningar och regeringar.
Många av oss andra - fler och fler - har redan fattat och börjat agera.

onsdag 8 maj 2013

Hittade dojor!

Ibland går det lättare än man tror. Jag begav mig ut på stan igår för att leta schyssta dojor, utan större förhoppningar att finna sådana, men johodå, första stället hade! I fina ekologiska butiken Färg &  Förändring på Linnégatan har de vegetariska skor, gjorda i Spanien, och si, de passade. Glatt vandrade jag ut i våren.
I övrigt gläder jag mig åt att media uppmärksammar diverse miljöfrågor just nu. Ikväll handlar det om dioxinlax i Uppdrag Granskning.

tisdag 7 maj 2013

Oro mitt i ljuvligheten

Det är ju bara sagolikt nu, sagolika är körsbärsträden, kastanjebladen som vecklas ut inför våra ögon, sagolikt är allt det som vilat i träden och myllan och som nu letar sig upp och ut i ljuset. Är inte det här ett enda stort mirakel så vet jag inte.
Och så sitter man där, trots ljuvligheterna, i soffhörnet igår kväll och skiter i hockeyn (dom vann!), väljer Vetenskapens värld och Folke Rydéns film om Östersjön istället. Han gör bra reportage, Rydén. Det här var inget undantag, kolla in det på svt play. En hel del paralleller fanns det ju till Stefan Jarls fantastiska film Underkastelsen, men allt kan och bör sägas igen och igen tills kemiindustrin och de innovativa, outtröttliga forskarna och investerarna där, börjar fatta. Eller förbjuds att fortsätta, helt enkelt.
150 000 människogjorda ämnen cirkulerar i luft, jord, vatten, växter, djur, oss. Ingen har koll. Östersjön är ett svårt sjukt hav med svårt sjuka invånare. Fisken är förgiftad, vi får fortfarande äta den av outgrundliga skäl - kultur? -  men gravida ska undvika den. Fåglar dör. Ejdrarna är nästan försvunna. Sälarna är sjuka igen. Havsörnen mår inte bra. Man vet inte. Är det cocktaileffekten - blandningen av ämnen som blir nåt värre ändå?
De som samlar in döda djur och undersöker dem, ruskar på sina kloka huvuden och skär ut fisklevrar med skalpeller. Kollar missbildningar på fågelungar. Mäter kemiska föreningar i bebisblod och konstaterar att barnet, boende vid Östersjön, hade många många gånger högre halter av vissa ämnen (såna som vi har i kläder, skor, teflon) än sin mamma.
Se Rydéns reportage. Se Underkastelsen. Läs boken Den flamsäkra katten från Naturskyddsföreningen. Gå med i Naturskyddsföreningen. Vi behöver tänka och handla, tänka efter noga innan vi handlar.

Frågan är nu vilka dojor jag ska köpa. Mina gamla faller isär. De ska ju vara Goretex-fria, helst skinnfria, gjorda av människor som har rimliga löner och inte jobbar i hus som ramlar ihop, de ska hålla så länge som möjligt och ha plats för mina inlägg. Det blir en utmaning.

måndag 6 maj 2013

Vi odlar i stan

Göteborg är bra. Min kära hemstad. Nej, inte på allt, det vet vi ju. Men här satsas på odling på ett ofattbart kreativt vis, vilket gör att stan och dess styrande stiger i min aktning. Projekt Stadsjord har bidragit till det här. Det var därifrån grisarna kom. De anställdes för att böka - det grisar ska och är bäst på. Först bökade de i Högsbo, sen bökade de vidare i Majorna, våren 2012. Till Silverkällans Odlarkollektiv.
Rusig av lycka lärde jag för bara en dryg månad sedan att det finns många olika odlingar i stan, där man kan ha egna små lotter eller odla tillsammans. Tillsammansodlingen, till exempel, i Mölndal.
Det är ju en så strålande idé att den verkar är för bra för att vara sann. Att bostadsbolag/kommun upplåter mark. Att folk vill göra grejer ihop, gräva ihop, kratta, fundera, ha möten, bilda arbetsgrupper, diskutera, köpa fröer, att vi får hjälp av kunniga, att det finns stöd att söka. Att det är blandade åldrar och kön.
Vi har grävt gångar i två dagar nu, i Silverkällan. Träningsvärken är monumental och många har blåsor i nävarna. Men solen lyste på oss igår och nu är bäddarna redo för fröer och sättpotäter.
Det här är ett steg mot ett vettigare liv, vackrare och grönare och klokare.

söndag 5 maj 2013

Välkommen till min nya blogg!

Sådärja. Nu har jag startat en ny blogg! Denna välsignade söndag i maj, solen letar sig in, lyser över Göteborg, vitsipporna blommar, lövsångaren sjunger sin milda strof och snart ska jag bege mig ner till odlarkollektivet Silverkällan och göra planteringsbäddar. Just idag tycker jag att det är dags att sjösätta Jorden vi lånar.
Jag har bloggat på min hemsida christinehellqvist.se i flera år, men Jorden-bloggen tänker jag ska handla mer uttalat om miljöfrågor, om käk, om djur, om klimat och framtid.
Det brådskar. Vi är på ett sluttande plan och behöver hitta andra vägar. Många vet mycket och jag tänker dela med mig av det som jag hittar, av klokskap och engagemang.

Just idag läste jag till exempel en artikel i tidningen Permaculture, om författaren och miljökämpen Eleanor O'Hanlon. Healers of the Land - Wolves var rubriken. Om vargar alltså. Om deras betydelse för det landskap där de finns, och som ni ser av titeln på artikeln så är det som helare, inte förstörare.
Jo, jag har förståelse för de som har djur som blir skadade av vargar, absolut. Ska vi ha djurhållning i det fria så må staten träda in och ersätta. Men vi delar jorden med vargarna och det ska vi fortsätta med.
Eyes of the Wild heter O'Hanlons bok, som kom förra året. Har just beställt den - citat lär dyka upp här.

Och Jorden vi lånar har jag förstås lånat - av mig själv, faktiskt! Orden finns med i min översättning av låten Farther Along (Längre fram). Men ursprunget och inspirationen
kommer från hövding Seattles tal till "den store vite hövdingen" i Washington - om det nu verkligen var han som skrev det - "Jorden tillhör inte människan, människan tillhör Jorden". Sannare än så blir det inte.
Välkommen hit!