Om kärlek

Jag brukar lyssna på Lundströms bokradio på lördagsmorgnarna i P1. Det är ett strålande program, idag avslutat med en soffliggarintervju med Tomas Sjödin, den kloke mannen, som kommit ut med en ny bok nu, Det händer när du vilar. Säkert läsvärd, precis som hans övriga.
Marie Lundström intervjuade också den vietnamesiska, i Kanada boende, författaren Kim Thúy som berättade att hennes språk har många ord för kärlek. Passionerad kärlek har sitt, vänskaplig kärlek sitt, föräldrakärlek sitt osv. Små korta enstaviga ord är det. Fint, tycker jag. Och märkvärdigt, det där med ord. Vilka vi har i våra språk, vilka vi behöver. Kärlek behöver många. Den kan se så olika ut.

När jag var ung kunde jag fastna stenhårt för en del låtar. Vissa , som Beatles Girl och Blackbird till exempel och många många andra, kan jag verkligen förstå att jag blev förälskad i, men min fixering vid en del annat är svårare att haja nu. Som Vikki Carrs It must be him.. Eh.. Men det var nog hennes desperata längtan i rösten som bet där. Blame it on the Pony Express gick jag också i mål på, liksom Every little move she makes (den gillar jag fortfarande). En annan låt som jag blev helt knäckt över var Sympathy med Rare Bird. Den är inget vidare, jo, refrängen lyfter bra, men inspelningen och resten, nä. Där tror jag att det var texten. Sympathy is what we need, my friend/Sympathy is what we need/ Sympathy is what we need, my friend/Cause there's not enough love to go round
De kanske har rätt i det, Rare Bird. Det vi kallar kärlek kanske inte räcker till. Sympati - och empati - med medmänniskorna kan vara vad vi mäktar med. Och det är alldeles nödvändigt att mäkta med det, även om det kan vara tufft, för att samhället skall hålla nån slags livsduglig lägstanivå. För att vi ska orka lyssna på varann, försöka förstå, göra bättre.
Det kan ofta vara lättare att känna kärlek, ren oförfalskad kärlek, till det som bara är. Det som tyst växer, som varje år vaknar, som ger, som gläder, som bär, som när oss. Som inte krånglar till, inte kräver mer än vad de behöver. Växterna, de andra djuren, vattnen, markerna.Vad kan sådan kärlek heta på vietnamesiska, tro?
Bilden föreställer ett kärt träd, en bok i Nolhagaparken i Alingsås. Där fotades jag av Patrik Gunnar Helin 1987, hoppandes inne bland de tre stammarna, till min singel I människoland.  Och det är ju där vi bor, tillsammans. Inte bara en och en och klara sig själv och skärp dig och skyll dig själv och skaffa ett jobb så du får jobbskatteavdrag och inte är så himla i utanförskap.
På Jorden, i människoland bor vi, tillsammans.

Klimatprat

Sådärja, nu har mänsklighetens största utmaning ever fått lite mediatid igen! Yeah! IPCC står redo med ny rapport. Nyhetsredaktionerna rapporterar.
Den förra rapporten, 2007, lyckades av climate change-förnekarna sponsrade grävare massakrera. Ett par felräkningar och förflugna mejl var vad de fann och det räckte. Världens bästa kupp. Alla som inte vill se jublade. Luften gick ur Köpenhamnsmötet och oljeletarna och gasfrackarna kunde fortsätta. SUVarna brummade vidare- fyrhjulsdrift på monsterhjul är tydligen en nödvändighet i Djursholm och Vasastan. För att inte tala om i USAs städer.
Fighten mellan utvecklingsländerna och oss som redan smaskat i oss det mesta av kol och olja och annat fortsätter. Har vi gjort det så ska dom. Kan man förstå. Särskilt som vi inte skäms. Och inte gör särskilt mycket för att kompensera vårt glufsande. Bland annat äter vi i  Sverige 40 procent mer kött nu än på 90-talet. Och människor i detta land tycker på fullt allvar att de kan ägna sig åt LCHF bara för att de går ner i vikt. Inga tankar på vad det leder till för jorden, utsläppen, klimatet.
Vetenskapens värld 23 september hade en intressant vinkling på det här att vi inte reagerar. Psykologer talade. Det är inte det att vi inte bryr oss utan det är för smärtsamt för oss, trodde de. För stort. Vi skjuter undan hoten, långt ner, långt bort, orkar inte.
Och kanske är det så. Kanske slutar den här sagan inte lyckligt för oss människor. Kanske är det för stort för oss.
Men fan om jag tänker offra barnen och framtiden utan strid. Och då måste hoppet finnas. Då måste vi gå samman och måla en vision som vi kan leva i. Kom, vänner, nu lever vi det vi vet!

Och sommaren har sin gång

I tisdags stod jag i tippad sand vid Röda sten och läste poesi. Otippat (förlåt en göteborgare). Det är inte mycken en vet. Texterna handlade om vatten, som del av ett konstprojekt därute - Vågspel kallat. Det var varmt, åskan lurade men kom aldrig, det grillades korv, några människor hade samlats där vid älven. En plingande skulptur var placerad en bit ut i vattnet, gjord av bland andra konstnären Torbjörn Steiner. Fint. Smågalet. Underbart.
Vatten, detta essentiella märkvärdiga. Förutsättningen för livet. Hotet mot livet. Jag skrev en del om det på min hemsida häromdagen. Här är en av texterna jag läste vid Röda sten:

Bara ett vatten i allt. Ett enda vatten i världen.

Så mycken tröst i det.

Jag bär dig. Hon bär mig. Och hon. Vi.

Vattenångan i ditt sista andetag, det som vandrade ut genom fönstret, ut i majluften den där kvällen, blev daggen på ett nyutslaget äppelblad, steg i moln, föll i milda regn.

Jag dricker dig ännu, andas dig, vattnet som var i dig är infruset i Grönlands glaciärer,

gungar i oceanerna, strömmar i bäckarna i dina gamla skogar, rinner i den vackraste unghästens blod.

Det finns i de mjuka barnen, de som kom efter.

I Kosters Trädgårdar samlar de vatten i en damm och använder det att vattna med när julisolen gassar och grusvägarna dammar. De fördröjer flöden, precis enligt permakulturens principer. För permakultur används där, praktiseras varje dag. En underbart sätt att leva och verka. Jag var där för ett par veckor sedan och gjorde reportage till nättidningen OM Omställning - for fram och tillbaks med tåg och båt och båt och buss under en dag, en ganska molnig dag, vilket innebar att det var knökfullt i trädgårdarna och inte minst i trädgårdsbutiken. Där stod permakulturexperten och trädgårdsmästaren Helena von Bothmer, som jag skulle intervjua. Då och då gav hon sig ut i grönsakslanden och kapade sallad och mangold till restaurangen. Jag följde henne som en hundvalp med block och penna.
Till sist fick vi en stunds ro vid scenen bakom restaurangen. Jo, för där finns förstås kultur också, på detta ljuvliga ställe - konst och musik är integrerat i Kosters Trädgårdars verksamhet.
Läs mer i OM Omställning, i septembernumret och i deras nya fina bok Kosters Trädgårdar, Historien-Odlingen-Maten

Sommaren är fantastisk. Jag skriver är, även om det märks att kvällarna mörknar, ljungen blommar, det är utan tvekan augusti. Tiden har sin gång.
Men än växer det så det knakar på Silverkällans Odlarkollektiv i Majorna. En biolog som besökte odlingen i juli konstaterade att näst efter Trädgårdsföreningen och Botaniska Trädgården  så är Silverkällan den plats i Göteborg som har flest arter av humlor och bin! Det känns riktigt, riktigt bra. Och viktigt.
På söndag eftermiddag har vi skördefest, välkommen att smaka på våra grönsaker!

Flyga på cykel

Periodvis har jag varit allergisk mot cykeln. Ställt bort den, inte velat se den. Vägrat ta ett enda tramptag till. Till exempel när jag under något år pendlat till jobbet - från Askim till Örgryte. Den evighetslånga cykelbanan längs Säröleden, Fy satan, vad jag blev trött på det. Motvind, regn, svett, sega ben. Det blev buss istället.
Och när jag bodde i Stockholm, ville cykla från Kungsholmen till Rosenlunds sjukhus på Söder, huja. Jobbigt. Slussbacken upp. Sen fighten med bilarna på Hornsgatan. De hade ritat upp en cykelbana mitt i alltihop, helt galet. Livsfarligt. Cykeln fick stå kvar i det prydliga cykelrummet på Coldinutrappan. Buss 3 gick ju.
Och så för tre år sedan, när jag flyttade upp på Masthuggsberget. Backarna. En minut ner till stan, grymt jobb att ta sig tillbaka hem. Nä. Lilly, min svarta Skeppshult från 1999, fick vila. Snällt har hon väntat på att min lust skulle vakna igen.

Nu har den gjort det. Ett års rännande i Slottskogen har gjort mig såpass stark i bena att backarna liksom planats ut lite. Så nu! Friheten är tillbaka.
I början på den här veckan möttes min kompis Kerstin och jag upp i Ängelholm. Vi hade bokat ett tredagars cykelpaket på Kullahalvön. Övernattning i campingstuga i Mölle och på rara Albertsgården i Norra Häljaröd. Full fart på röda hyrcyklar. Ut till Kullens fyr. Längs en gammal banvall. Genom skogen utanför Ängelholm. Genom fina byar. Förbi vackra hagar med hästar och kvigor. Dofterna, vindarna, solen. Lårmusklerna svällde lite till och igår tog jag mig upp för halva Sjömansgatan! På Lilly. Som inte vilar längre. Snart beger jag mig till odlingen och kollar läget. Flyger nerför backarna i Slottskogen, ner mot Majvallen, far under ekarnas och bokarnas kronor.
Cykeln. En av människans fiffigare påhitt.

Tips: Lyssna på Cykla i P1 och, så småningom,  läs mitt reportage om cykelsemestern på Kullahalvön i nya nättidningen OM Omställning - så ny att den inte startat än. Första numret kommer i juli.

Det gemensamma

Just när jag kom fram till odlingen igår, drog regnet in. Ett ordentligt regn, det gjorde jorden svart på ett ögonblick, det ruskade om i salladen och fick potatisblasten att tyngas ner och böja sig mot bädden. Det var annat än strilandet från slangen förra helgen. Ändå var vi där i flera timmar, vattnade de nysådda bönorna och rödbetorna, men konstaterade att det inte blev särskilt vått, förutom precis på ytan. Det skall regn till för det.
Efter den här veckan mår bönorna bra, de har fått vad de behöver och börjar ta sig. Snart dags att ge dem något att klättra på.
Vi gör det ihop, vi som är med i Odlarkollektivet Silverkällan. Ibland är det många på plats, ibland bara ett par stycken. Det fikas i de nymålade second hand-möblerna. Det rensas och gallras. Några bor alldeles intill odlingen och har full koll hela tiden på hur det växer. Andra, som jag, får ta en cykeltur eller spårvagnen en bit.
Det känns otroligt bra att göra det här tillsammans. Dela ansvar och glädje. Och sallad - för nu är det bara att gå dit och skörda plocksallad och ruccola. Rädisor finns också. Sockerärtorna klättrar och blommar. Rena paradiset. Jord som vi lånar. Ingen äger. Alla äger.
Vem äger egentligen? Rent formellt är det Göteborgs stad. Whatever that is (det måste väl vara vi som bor här?)
Men nä. Naturen äger. Vi vårdar.

Efterfest i Slottskogen

Ska bespara er bilder. Jag sprang en runda i Slottskogen nyss. Det var vackrare igår om man säger så. Nu var det nationaldagsefterfest och trutar och kråkor var inbjudna. De hade varit igång hela ljusa natten, tror jag och hade spridit påsar, plast, burkar, pizzakartonger på ett väldigt kreativt vis runt de överfulla soptunnorna. Party! När jag sprang förbi nedanför Björngårdsvillan drog en av gråtrutarna iväg med en nogsamt hopknuten plastpåse, släpade den en bit medan polarna väntade på att den stora näbben skulle hacka sig igenom så de kunde dela det smaskiga därinne.
Om de hinner - städpatrullen var på väg. Antagligen är det rent och prydligt igen nu.
Och då finns det ju inte mer! Perfekt. Ser vi inte skiten så finns den inte. Så primitiva är vi.

Att inte slänga synligt skräp, med berått mod, på marken, i parken, är väl typ steg ett på miljömedvetandeskalan. Dit hade vi inte kommit i detta land när jag var ung - bilvraken hopades i skogarna, sopor dumpades lite här och var. Dekaler med Håll Sverige rent klistrades på papperskorgar.
Beteendet finns kvar, jodå, och andra dekaler, men någon slags utveckling har det ju varit. Även om det dippar ibland, som igår (fast tunnorna var nog fulla då) eller i Vasaparken och Kungsparken när det har varit förfest en solig fredagskväll. Eller längs vägkanterna, huja, vad mycket konstigt det kan ligga där! Eller i havet, då, där verkar vi fortfarande tappa både skit och vett.
Men i övrigt har vi kanske tagit oss vidare. Hoppas jag. Något steg till i alla fall.
För nu gäller det ju att greppa det osynliga, det långsiktiga. Att tänka bortom sopmaskinerna.
Att tänka och känna in sju generationer framåt, som de visa grandmothers säger. Det är vår utmaning.

Så enkelt det kunde vara

För många år sedan fick jag en bok och en kortlek - Sacred Path Cards av Jamie Sams. Emellanåt drar jag ett kort och läser om det i boken. Det är alltid vackert och passar ofta märkvärdigt väl in i läget i livet. Det hela bygger på livsfilosofi och visdom från den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, som jag känner mig så nära. Alltid gjort.
Idag fick jag kortet Hour of Power. Om att känna in sin styrka och finna glädjen. "Find the blessings that give you joy, discover your hour of power, and feed the talents that allow you to develop your greatest potential." (ur boken Sacred Path Cards)

Och då kände jag att det kunde vara så enkelt. Om vi känner in den där kontakten med Jorden, med alltet. Om vi hakar på Jordens puls. Gör bruk av det vi har fått.
Jag helas när jag läser om det sättet att se på livet. Allt blir rätt. Jorden under fötterna, jag går i vördnad. Vinden är min andedräkt, trädet min bror. Så enkelt det kunde vara. Att födas med ett tack. Att tas emot med ett tack. Att ta farväl med ett tack. Att vara lycklig över att vara. Att kasta ut en skimrande rev, som från ett flugfiskespö, ut mot önskningar och hopp och viljor, och tacka för det som kommer. Tack.

Att vara himmel och gräs och stjärnor och vattenskvalp och veta det. Vara det. Vara koltrastens sång, vara rådjursögat och grenen som vajar i andetagen från Jorden. Att vara det. Fatta att du är det.
Så enkelt. Att gå ut och njuta av dig själv i allt, av dina barn i syrenernas doft, av dina förfäder i bergen.

Så enkelt.

En cirkel för livet

Igår bildade vi en cirkel i Brunnsparken. Jag vet inte riktigt hur många vi var, men vi var där. Vi syntes och hördes. Och liknande manifestationer hölls i 435 andra städer runt om i världen. Här skriver Washington Post om det hela.
Kloka talare i olika åldrar pratade om galenskapen, om cynismen, om självmorden bland indiska bönder som tvingas köpa nytt utsäde och mer gift varje år, från megamultijätten Monsanto. Som inte får använda sina gamla sorter längre. Som skuldsätts och går under.
Talarna berättade om genmodifierade grödor, designade för bekämpningsmedlet Round up - alltså att själva majsen eller bomullen ska klara av giftet men att ogräset ska försvinna. Round up-ready kallas de. Men nu är det ju en gång så att bakterier och ogräs har varit här längre än vi och GMO-grödorna, de fixar sånt. Bakterierna blir immuna mot antibiotikan som vräks in i våra kroppar och i djurproduktionen, och ogräsen överlever Round up. Så nu måste starkare grejer till, anser Monsanto och deras gelikar. Nu drar de fram de gamla goa bekämpningsmedlen fenoxisyrorna, som så framgångsrikt kördes i Vietnam i Agent Orange, där de ville avlöva djungeln för att hitta FNL-soldaterna. Fenoxisyrorna ingick i hormoslyr också, det som flygbesprutades över svenska blåbärsskogar på 70-talet.

Låter det här som mat? Som vi vill ha? Grödor som först manipulerats in i sitt innersta och sedan översköljs med gifter? Som gör att mångfalden i naturen minskar och bina dör?
Vi stod i en cirkel i Brunnsparken igår och sa nej till det och ja till en annan väg. Ett annat sätt. I takt med Jorden och naturen och mänskligheten.
Alla människor skulle kunna äta sig mätta idag, och i framtiden. Det handlar om att ta tillbaka makten över maten, att odla det vi kan äta direkt, att minska på djurätandet - av alla möjliga skäl. Att fler engagerar sig i matproduktionen och respekterar de som ägnar sig åt det - vilket jobb kan vara viktigare? Att vi lägger lite större andel av lönen på käk, lite mindre på billiga kläder (som är framtagna på ungefär samma vis som maten - med gifter, usla arbetsvillkor osv - det där vet vi nu). Att vi slutar köpa Round up på Blomsterlandet och liknande trädgårdsbutiker - det är skandal att det finns där.

Vi stod i en cirkel i Brunnsparken och i 435 andra städer i världen. March against Monsanto.
En cirkel för livet.

En kärlekshistoria

Mattias Klums film Betraktaren. Om Östersjön.
En kärlekshistoria, en glödande kärleksfilm, en timslångt stycke poesi. Hans makalösa foto, hans öga, hans hjärta och förståelse för hur det är. Vad liv är. Vad död är. Vad cirklar är. Vilka vi människor måste utvecklas till för att inte (tillsammans med tusen sinom tusen andra arter som vi drar med oss i fallet) vara akut utrotningshotade.
Tack. Inte minst för presentationen i eftertexten. Havsörn, Torben, sillgrissla, blåstång, Domenika, Christer, gråsäl, hoppkräfta, strömming. Tordmule. Silvertärna. Genialt.

Att fördröja flöden

Sommardass. Fina grejer. Det har en minnen av, från diverse platser. Säm i Halland mest, utsikt över vinbärsbuskar och gräs. Dasset på bilden är från skogen utanför Dals-Långed, hör till ett vackert gammalt torp som jag fick besöka i somras.
Permakultur tänker jag på, en av permakulturens tolv principer; att fördröja flöden. Att använda det vi släpper ifrån oss, inte bara vräka iväg det och tro att det försvinner. Kanske är inte utedasset optimalt, skulle väl helst vara urinseparering då, men som vi gör nu - spolar bort alla våra rester med dricksvatten, det är inte smart. Där har vi nåt att ta itu med - var det någon som sa att det inte finns arbete i det här samhället? Vi har mycket att bita i.
Att fördröja flöden. Det kan appliceras på mycket. Som att använda plastpåsen en gång till, och en gång till, och igen. För det tar 500 år för den att finfördelas om den åker ut i naturen nånstans. Plastpåsar är av fossila material gjorda, är blivna till långa molekylkedjor, har formats, satts ihop,  packats - och sen använder vi dem i fem minuter. Slänger ner några tomater, bär hem och sen åker påsen i soporna. I bästa fall i plaståtervinningen (men vi är inte särskilt bra på det). Ett litet exempel på snabba flöden. Andra sätt att fördröja dessa är att samla vindenergi i snurror, samla vatten i tunnor eller dammar, samla värme i växthus, göra guldvatten av urin. Eller att handla i second hand-butiken och bära dit de plagg vi inte vill ha längre.
Cirklar är organiska. Cirkeln är urbefolkningarnas symbol. De raka, uppåtstigande kurvorna har inget med livet att göra. Födelse, växande, mognad, vissnande, död. Där är det. Igen. Och igen. Sköter vi om oss och planeten får vi vara med i de vackra cirklarna länge än.

Det vi kämpar för

Och det är doften av de nyfödda som ger den kraft som behövs för kampen

Den strofen vaknade jag av en gång för många år sedan, trettiotvå år sen närmare bestämt. Den hördes så tydligt  i mitt huvud och jag klev ur sängen och skrev ner dikten som kom ur de orden (den publicerades i Arbetet senare, se klippet - det var på den tiden då det fanns mer än en morgontidning i Göteborg).
En liten, liten mörkhårig parvel låg och sov i vaggan intill oss.
Kampen då var ungefär densamma som nu. Vad vi gör med planeten, med själva grunden till livet här. Fredsrörelsen var stark också på 80-talet, missiler och kärnvapen var fler än nånsin, vi demonstrerade mot vanvettet.
Vi fortsätter.

Vi har passerat 400

400 km/timmen. Ungefär så. Ungefär den hastigheten kör vi i nu, mot en förödande förändring av våra livsbetingelser här på Jorden. Bromssträckan är lång enligt Christian Azar, koldioxiden stannar länge, länge i atmosfären.
För det är ju CO2 det handlar om - nu är halter på 400 ppm uppmätta. Före industrialismen låg nivåerna under 300. När mätningarna började på Hawaii för 55 år sedan mättes CO2 till 315 ppm. Under denna korta flyende sekund i det stora har vi, som i ett rus, perforerat jordskorpan och pumpat upp det som lagrats i miljontals år, byggt Babelstorn över hela västvärlden, fått hjul att snurra, köttindustrin att explodera, skorstenar att bolma, avgasrör att stadigt virvla ut CO2 och andra växthusgaser. Senast atmosfären innehöll sådana mängder koldioxid var för tre miljoner år sedan. Då gungade havsvågorna tio meter över dagens nivåer. 10 meter. Bye bye Göteborg, New York, London. Bye bye alla låglänta kuststäder och öar och stränder.
KBT kanske kan vara något? Jag är egentligen inte mycket för den metoden, tror inte på quick fix mer än i fall av fobier och tvångstankar. Och det är väl det vi har drabbats av. Tvångstankar på evig tillväxt, på att skydda vår pengahög, fobi mot att öppna ögonen och se, att öppna hjärtat och känna.

Vi måste ha quick fix nu, måste snabbt börja inbromsandet. Vi har varit jädrans snabba att komma hit, borde gå att vända också. Lite KBT, lite effektiv, evidensbaserad, varför inte nätbaserad klimat- och framtids-KBT? Starta med företagsledningar och regeringar.
Många av oss andra - fler och fler - har redan fattat och börjat agera.

Hittade dojor!

Ibland går det lättare än man tror. Jag begav mig ut på stan igår för att leta schyssta dojor, utan större förhoppningar att finna sådana, men johodå, första stället hade! I fina ekologiska butiken Färg &  Förändring på Linnégatan har de vegetariska skor, gjorda i Spanien, och si, de passade. Glatt vandrade jag ut i våren.

I övrigt gläder jag mig åt att media uppmärksammar diverse miljöfrågor just nu. Ikväll handlar det om dioxinlax i Uppdrag Granskning.

Oro mitt i ljuvligheten

Det är ju bara sagolikt nu, sagolika är körsbärsträden, kastanjebladen som vecklas ut inför våra ögon, sagolikt är allt det som vilat i träden och myllan och som nu letar sig upp och ut i ljuset. Är inte det här ett enda stort mirakel så vet jag inte.
Och så sitter man där, trots ljuvligheterna, i soffhörnet igår kväll och skiter i hockeyn (dom vann!), väljer Vetenskapens värld och Folke Rydéns film om Östersjön istället. Han gör bra reportage, Rydén. Det här var inget undantag, kolla in det på svt play. En hel del paralleller fanns det ju till Stefan Jarls fantastiska film Underkastelsen, men allt kan och bör sägas igen och igen tills kemiindustrin och de innovativa, outtröttliga forskarna och investerarna där, börjar fatta. Eller förbjuds att fortsätta, helt enkelt.
150 000 människogjorda ämnen cirkulerar i luft, jord, vatten, växter, djur, oss. Ingen har koll. Östersjön är ett svårt sjukt hav med svårt sjuka invånare. Fisken är förgiftad, vi får fortfarande äta den av outgrundliga skäl - kultur? -  men gravida ska undvika den. Fåglar dör. Ejdrarna är nästan försvunna. Sälarna är sjuka igen. Havsörnen mår inte bra. Man vet inte. Är det cocktaileffekten - blandningen av ämnen som blir nåt värre ändå?
De som samlar in döda djur och undersöker dem, ruskar på sina kloka huvuden och skär ut fisklevrar med skalpeller. Kollar missbildningar på fågelungar. Mäter kemiska föreningar i bebisblod och konstaterar att barnet, boende vid Östersjön, hade många många gånger högre halter av vissa ämnen (såna som vi har i kläder, skor, teflon) än sin mamma.
Se Rydéns reportage. Se Underkastelsen. Läs boken Den flamsäkra katten från Naturskyddsföreningen. Gå med i Naturskyddsföreningen. Vi behöver tänka och handla, tänka efter noga innan vi handlar.

Frågan är nu vilka dojor jag ska köpa. Mina gamla faller isär. De ska ju vara Goretex-fria, helst skinnfria, gjorda av människor som har rimliga löner och inte jobbar i hus som ramlar ihop, de ska hålla så länge som möjligt och ha plats för mina inlägg. Det blir en utmaning.

Vi odlar i stan

Göteborg är bra. Min kära hemstad. Nej, inte på allt, det vet vi ju. Men här satsas på odling på ett ofattbart kreativt vis, vilket gör att stan och dess styrande stiger i min aktning. Projekt Stadsjord har bidragit till det här. Det var därifrån grisarna kom. De anställdes för att böka - det grisar ska och är bäst på. Först bökade de i Högsbo, sen bökade de vidare i Majorna, våren 2012. Till Silverkällans Odlarkollektiv.
Rusig av lycka lärde jag för bara en dryg månad sedan att det finns många olika odlingar i stan, där man kan ha egna små lotter eller odla tillsammans. Tillsammansodlingen, till exempel, i Mölndal.
Det är ju en så strålande idé att den verkar är för bra för att vara sann. Att bostadsbolag/kommun upplåter mark. Att folk vill göra grejer ihop, gräva ihop, kratta, fundera, ha möten, bilda arbetsgrupper, diskutera, köpa fröer, att vi får hjälp av kunniga, att det finns stöd att söka. Att det är blandade åldrar och kön.
Vi har grävt gångar i två dagar nu, i Silverkällan. Träningsvärken är monumental och många har blåsor i nävarna. Men solen lyste på oss igår och nu är bäddarna redo för fröer och sättpotäter.
Det här är ett steg mot ett vettigare liv, vackrare och grönare och klokare.

Välkommen till min nya blogg!

Sådärja. Nu har jag startat en ny blogg! Denna välsignade söndag i maj, solen letar sig in, lyser över Göteborg, vitsipporna blommar, lövsångaren sjunger sin milda strof och snart ska jag bege mig ner till odlarkollektivet Silverkällan och göra planteringsbäddar. Just idag tycker jag att det är dags att sjösätta Jorden vi lånar.
Jag har bloggat på min hemsida christinehellqvist.se i flera år, men Jorden-bloggen tänker jag ska handla mer uttalat om miljöfrågor, om käk, om djur, om klimat och framtid.
Det brådskar. Vi är på ett sluttande plan och behöver hitta andra vägar. Många vet mycket och jag tänker dela med mig av det som jag hittar, av klokskap och engagemang.

Just idag läste jag till exempel en artikel i tidningen Permaculture, om författaren och miljökämpen Eleanor O'Hanlon. Healers of the Land - Wolves var rubriken. Om vargar alltså. Om deras betydelse för det landskap där de finns, och som ni ser av titeln på artikeln så är det som helare, inte förstörare.
Jo, jag har förståelse för de som har djur som blir skadade av vargar, absolut. Ska vi ha djurhållning i det fria så må staten träda in och ersätta. Men vi delar jorden med vargarna och det ska vi fortsätta med.
Eyes of the Wild heter O'Hanlons bok, som kom förra året. Har just beställt den - citat lär dyka upp här.

Och Jorden vi lånar har jag förstås lånat - av mig själv, faktiskt! Orden finns med i min översättning av låten Farther Along (Längre fram). Men ursprunget och inspirationen
kommer från hövding Seattles tal till "den store vite hövdingen" i Washington - om det nu verkligen var han som skrev det - "Jorden tillhör inte människan, människan tillhör Jorden". Sannare än så blir det inte.
Välkommen hit!