fredag 2 juni 2017

Glädje och sorg

Det var ett tag sedan jag skrev på den här bloggen, märker jag. På min hemsida, http://www.christinehellqvist.se har jag bloggat mera regelbundet, men tiden har inte räckt till för två ställen.
Men nu så! Nu har jag klivit ur rutiner och snurrande hjul och äntligen fått en basinkomst. Allmän pension kallas den. Inte mycket, men såpass att den täcker hyra, räkningar och gröt. Därmed är jag fri att plocka upp trådar, idéer, planer, böcker, låtar, gitarrer. Engagemang. Och barnbarnen förstås, de ljuvligaste ljuvliga, de plockar jag upp så ofta jag kan. Snart flyttar de hit till Masthugget igen och jag kan vandra ner till dem hur enkelt som helst. Lycka.
Lånar dem. Lånar en tid till här på Jord. Några dagar och nätter till hoppas jag få stanna med dem jag älskar.
Men utöver min lilla privata glädje är det så mycken tragik runt om oss. Så mycken galenskap och kortsynthet och stenhjärtan. Utvisningar pågår till länder där vi som råkat födas här i nord aldrig skulle våga sätta ner foten. Dit vi inte får resa. Där bomber just skakat huvudstaden. Men dessa hjältar till unga personer som kämpat sig därifrån på vägar vi inte ens kan föreställa oss, flygs tillbaks. Det är skamligt, jag skäms, skäms. Håller med Martina Montelius - "Jag hoppas framtiden dömer oss hårt" skrev hon i Expressen igår.
Och samma dag proklamerades det från The Rosegarden (av alla ställen) vid Vita Huset att nä, nåt Parisavtal ska inte USA vara med i. Nä. Vara med och betala för utveckling i fattiga länder? Tror inte det. Begränsa utsläpp? Nix. Låt industrin blomstra (även om ingen ledare med nån sorts framförhållning lär skrapa fram en endaste kolbit)! Klimatförändring? Bullshit. Eller, va fan, så länge AC:n funkar i Trump Tower, vad är problemet?
Den verklige presidenten av idag slår puckot till vicepresident i filmen The Day After Tomorrow. Say no more.
Här är ett utdrag från min Jordesång på plattan Ekon i det tysta (2011):

Och hjulen fortsätter snurra
Dom mäktiga vill inte se
Men om stormvågor slår upp mot Capital Hill
Ska dom falla på knä och på
Om Los Angeles sjunker i havet
Som ett fjärran Atlantis en gång
Om gudinnan är död och begraven
Ska dom lyssna på Jordens sång
Om mod och dumhet och dårskap
Om makt och om girighet
Om visdom vi hörde men glömde bort
Om hunger och ensamhet..

Google Translata den, Mr President. Varsågod.

lördag 19 oktober 2013

Om kärlek

Jag brukar lyssna på Lundströms bokradio på lördagsmorgnarna i P1. Det är ett strålande program, idag avslutat med en soffliggarintervju med Tomas Sjödin, den kloke mannen, som kommit ut med en ny bok nu, Det händer när du vilar. Säkert läsvärd, precis som hans övriga.
Marie Lundström intervjuade också den vietnamesiska, i Kanada boende, författaren Kim Thúy som berättade att hennes språk har många ord för kärlek. Passionerad kärlek har sitt, vänskaplig kärlek sitt, föräldrakärlek sitt osv. Små korta enstaviga ord är det. Fint, tycker jag. Och märkvärdigt, det där med ord. Vilka vi har i våra språk, vilka vi behöver. Kärlek behöver många. Den kan se så olika ut.

När jag var ung kunde jag fastna stenhårt för en del låtar. Vissa , som Beatles Girl och Blackbird till exempel och många många andra, kan jag verkligen förstå att jag blev förälskad i, men min fixering vid en del annat är svårare att haja nu. Som Vikki Carrs It must be him.. Eh.. Men det var nog hennes desperata längtan i rösten som bet där. Blame it on the Pony Express gick jag också i mål på, liksom Every little move she makes (den gillar jag fortfarande). En annan låt som jag blev helt knäckt över var Sympathy med Rare Bird. Den är inget vidare, jo, refrängen lyfter bra, men inspelningen och resten, nä. Där tror jag att det var texten. Sympathy is what we need, my friend/Sympathy is what we need/ Sympathy is what we need, my friend/Cause there's not enough love to go round
De kanske har rätt i det, Rare Bird. Det vi kallar kärlek kanske inte räcker till. Sympati - och empati - med medmänniskorna kan vara vad vi mäktar med. Och det är alldeles nödvändigt att mäkta med det, även om det kan vara tufft, för att samhället skall hålla nån slags livsduglig lägstanivå. För att vi ska orka lyssna på varann, försöka förstå, göra bättre.
Det kan ofta vara lättare att känna kärlek, ren oförfalskad kärlek, till det som bara är. Det som tyst växer, som varje år vaknar, som ger, som gläder, som bär, som när oss. Som inte krånglar till, inte kräver mer än vad de behöver. Växterna, de andra djuren, vattnen, markerna.Vad kan sådan kärlek heta på vietnamesiska, tro?
Bilden föreställer ett kärt träd, en bok i Nolhagaparken i Alingsås. Där fotades jag av Patrik Gunnar Helin 1987, hoppandes inne bland de tre stammarna, till min singel I människoland.  Och det är ju där vi bor, tillsammans. Inte bara en och en och klara sig själv och skärp dig och skyll dig själv och skaffa ett jobb så du får jobbskatteavdrag och inte är så himla i utanförskap.
På Jorden, i människoland bor vi, tillsammans.

fredag 27 september 2013

Klimatprat

Sådärja, nu har mänsklighetens största utmaning ever fått lite mediatid igen! Yeah! IPCC står redo med ny rapport. Nyhetsredaktionerna rapporterar.
Den förra rapporten, 2007, lyckades av climate change-förnekarna sponsrade grävare massakrera. Ett par felräkningar och förflugna mejl var vad de fann och det räckte. Världens bästa kupp. Alla som inte vill se jublade. Luften gick ur Köpenhamnsmötet och oljeletarna och gasfrackarna kunde fortsätta. SUVarna brummade vidare- fyrhjulsdrift på monsterhjul är tydligen en nödvändighet i Djursholm och Vasastan. För att inte tala om i USAs städer.
Fighten mellan utvecklingsländerna och oss som redan smaskat i oss det mesta av kol och olja och annat fortsätter. Har vi gjort det så ska dom. Kan man förstå. Särskilt som vi inte skäms. Och inte gör särskilt mycket för att kompensera vårt glufsande. Bland annat äter vi i  Sverige 40 procent mer kött nu än på 90-talet. Och människor i detta land tycker på fullt allvar att de kan ägna sig åt LCHF bara för att de går ner i vikt. Inga tankar på vad det leder till för jorden, utsläppen, klimatet.
Vetenskapens värld 23 september hade en intressant vinkling på det här att vi inte reagerar. Psykologer talade. Det är inte det att vi inte bryr oss utan det är för smärtsamt för oss, trodde de. För stort. Vi skjuter undan hoten, långt ner, långt bort, orkar inte.
Och kanske är det så. Kanske slutar den här sagan inte lyckligt för oss människor. Kanske är det för stort för oss.
Men fan om jag tänker offra barnen och framtiden utan strid. Och då måste hoppet finnas. Då måste vi gå samman och måla en vision som vi kan leva i. Kom, vänner, nu lever vi det vi vet!

torsdag 8 augusti 2013

Och sommaren har sin gång

I tisdags stod jag i tippad sand vid Röda sten och läste poesi. Otippat (förlåt en göteborgare). Det är inte mycken en vet. Texterna handlade om vatten, som del av ett konstprojekt därute - Vågspel kallat. Det var varmt, åskan lurade men kom aldrig, det grillades korv, några människor hade samlats där vid älven. En plingande skulptur var placerad en bit ut i vattnet, gjord av bland andra konstnären Torbjörn Steiner. Fint. Smågalet. Underbart.
Vatten, detta essentiella märkvärdiga. Förutsättningen för livet. Hotet mot livet. Jag skrev en del om det på min hemsida häromdagen. Här är en av texterna jag läste vid Röda sten:


Bara ett vatten i allt. Ett enda vatten i världen.
Så mycken tröst i det.
Jag bär dig. Hon bär mig. Och hon. Vi.

Vattenångan i ditt sista andetag, det som vandrade ut genom fönstret, ut i majluften den där kvällen, blev daggen på ett nyutslaget äppelblad, steg i moln, föll i milda regn.

Jag dricker dig ännu, andas dig, vattnet som var i dig är infruset i Grönlands glaciärer,
gungar i oceanerna, strömmar i bäckarna i dina gamla skogar, rinner i den vackraste unghästens blod.

Det finns i de mjuka barnen, de som kom efter.


I Kosters Trädgårdar samlar de vatten i en damm och använder det att vattna med när julisolen gassar och grusvägarna dammar. De fördröjer flöden, precis enligt permakulturens principer. För permakultur används där, praktiseras varje dag. En underbart sätt att leva och verka. Jag var där för ett par veckor sedan och gjorde reportage till nättidningen OM Omställning - for fram och tillbaks med tåg och båt och båt och buss under en dag, en ganska molnig dag, vilket innebar att det var knökfullt i trädgårdarna och inte minst i trädgårdsbutiken. Där stod permakulturexperten och trädgårdsmästaren Helena von Bothmer, som jag skulle intervjua. Då och då gav hon sig ut i grönsakslanden och kapade sallad och mangold till restaurangen. Jag följde henne som en hundvalp med block och penna.
Till sist fick vi en stunds ro vid scenen bakom restaurangen. Jo, för där finns förstås kultur också, på detta ljuvliga ställe - konst och musik är integrerat i Kosters Trädgårdars verksamhet.
Läs mer i OM Omställning, i septembernumret och i deras nya fina bok Kosters Trädgårdar, Historien-Odlingen-Maten

Sommaren är fantastisk. Jag skriver är, även om det märks att kvällarna mörknar, ljungen blommar, det är utan tvekan augusti. Tiden har sin gång.
Men än växer det så det knakar på Silverkällans Odlarkollektiv i Majorna. En biolog som besökte odlingen i juli konstaterade att näst efter Trädgårdsföreningen och Botaniska Trädgården  så är Silverkällan den plats i Göteborg som har flest arter av humlor och bin! Det känns riktigt, riktigt bra. Och viktigt.
På söndag eftermiddag har vi skördefest, välkommen att smaka på våra grönsaker!

lördag 29 juni 2013

Flyga på cykel

Periodvis har jag varit allergisk mot cykeln. Ställt bort den, inte velat se den. Vägrat ta ett enda tramptag till. Till exempel när jag under något år pendlat till jobbet - från Askim till Örgryte. Den evighetslånga cykelbanan längs Säröleden, Fy satan, vad jag blev trött på det. Motvind, regn, svett, sega ben. Det blev buss istället.
Och när jag bodde i Stockholm, ville cykla från Kungsholmen till Rosenlunds sjukhus på Söder, huja. Jobbigt. Slussbacken upp. Sen fighten med bilarna på Hornsgatan. De hade ritat upp en cykelbana mitt i alltihop, helt galet. Livsfarligt. Cykeln fick stå kvar i det prydliga cykelrummet på Coldinutrappan. Buss 3 gick ju.
Och så för tre år sedan, när jag flyttade upp på Masthuggsberget. Backarna. En minut ner till stan, grymt jobb att ta sig tillbaka hem. Nä. Lilly, min svarta Skeppshult från 1999, fick vila. Snällt har hon väntat på att min lust skulle vakna igen.

Nu har den gjort det. Ett års rännande i Slottskogen har gjort mig såpass stark i bena att backarna liksom planats ut lite. Så nu! Friheten är tillbaka.
I början på den här veckan möttes min kompis Kerstin och jag upp i Ängelholm. Vi hade bokat ett tredagars cykelpaket på Kullahalvön. Övernattning i campingstuga i Mölle och på rara Albertsgården i Norra Häljaröd. Full fart på röda hyrcyklar. Ut till Kullens fyr. Längs en gammal banvall. Genom skogen utanför Ängelholm. Genom fina byar. Förbi vackra hagar med hästar och kvigor. Dofterna, vindarna, solen. Lårmusklerna svällde lite till och igår tog jag mig upp för halva Sjömansgatan! På Lilly. Som inte vilar längre. Snart beger jag mig till odlingen och kollar läget. Flyger nerför backarna i Slottskogen, ner mot Majvallen, far under ekarnas och bokarnas kronor.
Cykeln. En av människans fiffigare påhitt.

Tips: Lyssna på Cykla i P1 och, så småningom,  läs mitt reportage om cykelsemestern på Kullahalvön i nya nättidningen OM Omställning - så ny att den inte startat än. Första numret kommer i juli.

måndag 17 juni 2013

Det gemensamma

Just när jag kom fram till odlingen igår, drog regnet in. Ett ordentligt regn, det gjorde jorden svart på ett ögonblick, det ruskade om i salladen och fick potatisblasten att tyngas ner och böja sig mot bädden. Det var annat än strilandet från slangen förra helgen. Ändå var vi där i flera timmar, vattnade de nysådda bönorna och rödbetorna, men konstaterade att det inte blev särskilt vått, förutom precis på ytan. Det skall regn till för det.
Efter den här veckan mår bönorna bra, de har fått vad de behöver och börjar ta sig. Snart dags att ge dem något att klättra på.
Vi gör det ihop, vi som är med i Odlarkollektivet Silverkällan. Ibland är det många på plats, ibland bara ett par stycken. Det fikas i de nymålade second hand-möblerna. Det rensas och gallras. Några bor alldeles intill odlingen och har full koll hela tiden på hur det växer. Andra, som jag, får ta en cykeltur eller spårvagnen en bit.
Det känns otroligt bra att göra det här tillsammans. Dela ansvar och glädje. Och sallad - för nu är det bara att gå dit och skörda plocksallad och ruccola. Rädisor finns också. Sockerärtorna klättrar och blommar. Rena paradiset. Jord som vi lånar. Ingen äger. Alla äger.
Vem äger egentligen? Rent formellt är det Göteborgs stad. Whatever that is (det måste väl vara vi som bor här?)
Men nä. Naturen äger. Vi vårdar.

fredag 7 juni 2013

Efterfest i Slottskogen

Ska bespara er bilder. Jag sprang en runda i Slottskogen nyss. Det var vackrare igår om man säger så. Nu var det nationaldagsefterfest och trutar och kråkor var inbjudna. De hade varit igång hela ljusa natten, tror jag och hade spridit påsar, plast, burkar, pizzakartonger på ett väldigt kreativt vis runt de överfulla soptunnorna. Party! När jag sprang förbi nedanför Björngårdsvillan drog en av gråtrutarna iväg med en nogsamt hopknuten plastpåse, släpade den en bit medan polarna väntade på att den stora näbben skulle hacka sig igenom så de kunde dela det smaskiga därinne.
Om de hinner - städpatrullen var på väg. Antagligen är det rent och prydligt igen nu.
Och då finns det ju inte mer! Perfekt. Ser vi inte skiten så finns den inte. Så primitiva är vi.

Att inte slänga synligt skräp, med berått mod, på marken, i parken, är väl typ steg ett på miljömedvetandeskalan. Dit hade vi inte kommit i detta land när jag var ung - bilvraken hopades i skogarna, sopor dumpades lite här och var. Dekaler med Håll Sverige rent klistrades på papperskorgar.
Beteendet finns kvar, jodå, och andra dekaler, men någon slags utveckling har det ju varit. Även om det dippar ibland, som igår (fast tunnorna var nog fulla då) eller i Vasaparken och Kungsparken när det har varit förfest en solig fredagskväll. Eller längs vägkanterna, huja, vad mycket konstigt det kan ligga där! Eller i havet, då, där verkar vi fortfarande tappa både skit och vett.
Men i övrigt har vi kanske tagit oss vidare. Hoppas jag. Något steg till i alla fall.
För nu gäller det ju att greppa det osynliga, det långsiktiga. Att tänka bortom sopmaskinerna.
Att tänka och känna in sju generationer framåt, som de visa grandmothers säger. Det är vår utmaning.